DAVE MUSTAINE

Han ser fortfarande ut som en tjeckisk hockeyspelare men hans flyhänta riff och grymtande sång skördar lika många offer idag som för tjugofem år sedan.
Visst är det tragiskt att Megadeths diktator fortfarande lipar över uppbrottet från Metallica men jag förlåter honom så fort han spottar ur sig nya nihilistiska funderingar.


För att förstå min kärlek till Dave Mustaine måste man söka sig tillbaka till hårsprayens och axelvaddarnas årtionde.

På 80- talet var Mustaine kungen av Bay area trash. Tillsammans med Lars Ulrich och James Hetfield bildade han Metallica (står som medförfattare till totalt sex låtar på albumen Kill em all och Ride the lightning) och när han till följd av drogproblem fick kicken startade han Megadeth.

Tillsammans med Poland, Freidman, Menza och Ellefson lyckades han förena jazzens komplexa strukturer med tyngden och aggressiviteten från trash metal.

Tyvärr väljer Mustaine allt för ofta att vandra i fotspåren av sina forna arbetsgivare. När Metallica i mitten av 90- talet började anamma mer melodiösa tongångar följde Megadeth snällt efter. Cryptic writing och Risk var minst lika pinsamma som Load och Reload.

På senare år har båda banden ryckt upp sig men frågan är om inte Mustaine tog klivet förbi Hetfield & Co med sin senaste skapelse. På Endgame är avvägningen mellan råkraft och finlir återigen perfekt. "Headcrusher" piskar trumhinnorna som om de vore Jesus på väg fram genom golgatan.
Megadeth är tillbaka på tronen!

MASTODON!

Steven Hawkins maskhålsteorier, Moby Dick och bloddränkta berg där mytologiska makter härskar. Mastodons lyrik kan till en början verka flummig och svårbegriplig. Men efter närmare bekantskap blir texterna, precis som musiken, fullständigt geniala.

Atlantakvartetten har hittills hunnit med fyra mästerverk. Fyra klaustrofobiska käftsmällar som gör att man får omdefiniera allt man tidigare visste.

Mastodon är precis så skrämmande som de norska black metalbanden vill vara. Deras musik är mörkare än Tiger Woods samvete och rymmer fler taktbyten och temposkiftningar än det finns dna spår i Lill-babs trosor.

Med toksnygga gitarrslingor, en trummis som vägrar spela raka komp utan kvicka fills och en sång som växlar mellan total frenesi, avgrundsvrål och smäktande lockrop lämnar man kollegorna på bekvämt avstånd.

Att rabbla låtar känns fullständigt meningslöst eftersom allt är så bra att jag blir tårögd.

Slash

För drygt tjugo år sedan var han världens hetaste gitarrist.
En rock n' roll hjälte i cylinderhatt med ådrorna fyllda av heroin och med en Gibson Les Paul i näven. Han levererade de mest elektriska och maniska riffen som hörts sen Led zeppelins fjärde mästerverk.

När Saul Hudson alias Slash nu släpper sitt första egentliga soloalbum väljer han att själv ta ett steg åt sidan och låta gästerna sätta sin personliga prägel på låtarna.
Slash har valt sina gäster med stor omsorg och känsla för sitt låtmaterial. Chris Cornell glöder i en underbart vacker ballad, Andrew Stocksdale sätter sin isiga stämma över ett tungt Zeppelin groove och Ian Astbury fulländar den perfekta The Cult låten.

Uttrycksvidden är naturligtvis enorm och vissa samarbeten går att ifrågasätta. (Ozzy blir allt tröttare)
Men de små skönhetsfläckarna kompenseras av tunga rockhjältar som levererar (Iggy Pop, Dave Grohl, Duff McKagan, Izzy Stradlin) och otippade stjärnor som överträffar sig själva (Maroon 5 sångaren Adam Levine, Alter bridge Myles Kennedy och Fergie från Black Eyed Peas).
Bäst blir det när Slash och Lemmy slår sina bourbon marinerade levrar ihop i ”Doctor alibi”. Hjältestämpeln är berättigad, Slash är kung!

Joseph Donald Mascis

Melodierna är sådär skönt avslappnade som bara en dag på spabehandling kan matcha.
Gitarrerna kompenserar lugnet genom att gnissla likt naglarna mot en griffeltavla och rösten frisätter mer oxytocin än en mil i löparspåret.

Men sjunger han inte lite falskt?

Jo, visst fan gör han det. Men det låter ju fantastiskt!

Ända sedan hormonerna började spritta i min akneproducerande kropp har min kärlek varit villkorslös. Glöm trender, glöm bekymmer och problem.

Med "Puke + cry", "Yeah right", "Start choppin' ", "I don´t think so", "On the brink", "Gettin Rough" eller "Blowing it" i stereon känns det plötsligt helt OK att glida runt i flanellskjorta och filttofflor, med en kall White Russian i högernäven och vänsterhanden djupt begravd i ostbågeskålen.

Dinosaur JR, Mi amor!