Steven Hawkins maskhålsteorier, Moby Dick och bloddränkta berg där mytologiska makter härskar. Mastodons lyrik kan till en början verka flummig och svårbegriplig. Men efter närmare bekantskap blir texterna, precis som musiken, fullständigt geniala.
Atlantakvartetten har hittills hunnit med fyra mästerverk. Fyra klaustrofobiska käftsmällar som gör att man får omdefiniera allt man tidigare visste.
Mastodon är precis så skrämmande som de norska black metalbanden vill vara. Deras musik är mörkare än Tiger Woods samvete och rymmer fler taktbyten och temposkiftningar än det finns dna spår i Lill-babs trosor.
Med toksnygga gitarrslingor, en trummis som vägrar spela raka komp utan kvicka fills och en sång som växlar mellan total frenesi, avgrundsvrål och smäktande lockrop lämnar man kollegorna på bekvämt avstånd.
Att rabbla låtar känns fullständigt meningslöst eftersom allt är så bra att jag blir tårögd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar