Han ser fortfarande ut som en tjeckisk hockeyspelare men hans flyhänta riff och grymtande sång skördar lika många offer idag som för tjugofem år sedan.
Visst är det tragiskt att Megadeths diktator fortfarande lipar över uppbrottet från Metallica men jag förlåter honom så fort han spottar ur sig nya nihilistiska funderingar.
För att förstå min kärlek till Dave Mustaine måste man söka sig tillbaka till hårsprayens och axelvaddarnas årtionde.
På 80- talet var Mustaine kungen av Bay area trash. Tillsammans med Lars Ulrich och James Hetfield bildade han Metallica (står som medförfattare till totalt sex låtar på albumen Kill em all och Ride the lightning) och när han till följd av drogproblem fick kicken startade han Megadeth.
Tillsammans med Poland, Freidman, Menza och Ellefson lyckades han förena jazzens komplexa strukturer med tyngden och aggressiviteten från trash metal.
Tyvärr väljer Mustaine allt för ofta att vandra i fotspåren av sina forna arbetsgivare. När Metallica i mitten av 90- talet började anamma mer melodiösa tongångar följde Megadeth snällt efter. Cryptic writing och Risk var minst lika pinsamma som Load och Reload.
På senare år har båda banden ryckt upp sig men frågan är om inte Mustaine tog klivet förbi Hetfield & Co med sin senaste skapelse. På Endgame är avvägningen mellan råkraft och finlir återigen perfekt. "Headcrusher" piskar trumhinnorna som om de vore Jesus på väg fram genom golgatan.
Megadeth är tillbaka på tronen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar